Att varva ner
Jag har alltid haft svårt att varva ner. Det är som om mitt sinne är fast i en konstant rörelse, en flod av tankar och måsten som aldrig riktigt stillar sig. Men jag har lärt mig att det går, om jag bara ger mig själv utrymme och tillåter mig att släppa taget.
När jag känner att stressen byggs upp, försöker jag stanna upp och observera den. Jag tar ett djupt andetag och låter lungorna fyllas med luft, håller andan en kort stund innan jag sakta andas ut. Bara det enkla kan göra underverk. Jag påminner mig själv om att allt inte behöver ske nu, att jag kan låta tiden ha sin gång.
Att gå ut i naturen hjälper mig också. När jag promenerar längs skogsstigar eller bara sitter vid vattnet känner jag hur hjärtat slår i en lugnare rytm. Jag lyssnar på vinden som rör sig genom trädkronorna, fåglar som kvittrar och lövens rasslande. Allt det där har en förmåga att stilla det som annars känns rörigt inombords.
Ibland sätter jag mig med en bok och försvinner in i en annan värld. Att låta orden svepa med mig bort från vardagens krav ger mig ett lugn som är svårt att hitta på andra sätt. I böcker finns det ingen stress, bara berättelser som växer fram i sin egen takt. Och det hjälper mig att förstå att jag också kan sakta ner, att jag inte alltid behöver springa.
Jag har även upptäckt hur mycket musik kan påverka mitt inre. När jag verkligen behöver varva ner sätter jag på en mjuk melodi, något instrumentalt eller kanske en sång med en röst som känns som sammet. Musiken sveper in mig i en känsla av närvaro, får mig att fokusera på ögonblicket istället för allt som ligger framför mig.
Men viktigast av allt är kanske att jag har lärt mig att vara snäll mot mig själv. Jag accepterar att jag inte alltid kan vara produktiv, att jag ibland bara behöver stanna upp och andas. Det är en insikt som tagit tid, men som blivit en del av mig. Jag behöver inte prestera för att vara värdefull. Jag får finnas till, bara som jag är.
Så jag fortsätter att hitta mina sätt att varva ner. Vissa dagar går det lättare, andra svårare, men jag vet att det är en process. Och jag vet att jag förtjänar den ro jag försöker ge mig själv.
Fler blogginlägg