En långsam resa genom den grekiska övärlden
De flesta reser till Grekland för att koppla av – inte för att gå. Flyget landar, väskorna packas upp, stranden väntar. Dagarna flyter ihop mellan solstolar, restauranger och snabba utflykter med hyrbil. Men när man reser så blir platsen ofta en kuliss, något man betraktar snarare än upplever.
Att vandra är motsatsen. Det kräver tid, tålamod och nyfikenhet. Man hinner känna doften av tall, höra cikadorna växla ton, och märka hur landskapet förändras mellan morgon och kväll. Maten smakar annorlunda efter några timmars vandring, och mötena med människor blir längre, mer på riktigt. I stället för att jaga upplevelser låter man dem komma till sig – ett samtal, ett glas vin, en stig som leder fel men visar något man annars aldrig skulle ha sett.
Att vandra i Grekland är att röra sig långsamt genom ett landskap där varje stig berättar en historia. Doften av timjan och varm sten följer en längs smala leder som slingrar sig mellan olivlundar, byar och hav. När man tar sig tid att gå, i stället för att bara anlända, förändras upplevelsen av platsen. En promenad kan börja vid en strand och sluta vid en taverna där någon serverar hemlagad moussaka och vin från gården bredvid.
Det är i mötet mellan natur och människa, mellan rörelse och vila, som Greklands rytm blir tydlig. Att vandra här är inte bara att se – det är att delta. Genom att stanna upp, smaka och samtala blir varje ö mer än ett resmål; den blir en värld i sig, med sin egen doft, sin egen dialekt och sin egen smak.
Jag har länge drömt om att resa genom den grekiska övärlden till fots och till havs, att låta tiden sträcka ut sig mellan vandringsleder, färjor och små hamnar. Det började som en tanke en vinterkväll, när jag längtade efter värme och enkelhet. Nu har det blivit något mer konkret. Jag har börjat spara, planera och läsa på om lederna på Samos, bergen på Kreta, stigarna som doftar tall på Skiathos.
Tanken är att vara borta i fyra, kanske fem månader. Att vandra några dagar, stanna i en by, ta nästa båt vidare när jag känner för det. Jag vill ha tid att dröja kvar – lära känna platserna genom maten, människorna och de små rutinerna som växer fram när man stannar tillräckligt länge. Det känns fortfarande lite overkligt, men varje gång jag lägger undan en slant eller ritar en ny linje på kartan kommer jag ett steg närmare drömmen.
Jag drömmer om att börja på Kreta. Det känns som den självklara platsen att starta en lång resa – en ö med tyngd, historia och själ. Jag vill vandra genom Samariaravinen tidigt på morgonen innan solen blir för stark, följa stigarna i Lefka Ori, bada i det kalla vattnet vid Agia Roumeli och känna hur kroppen blir trött på ett sätt som bara naturen kan framkalla. I de små byarna vill jag sitta länge med kaffe, smaka på ostar som tillverkats i bergen och låta samtalen dra ut på tiden. Kreta känns som en plats där man måste sakta ner för att förstå den.
Från Kreta vill jag ta mig vidare norrut, kanske med båt via fastlandet, till Parga. Det är ingen ö men ändå en del av den dröm jag bär på – en liten stad som klättrar upp längs bergen, med färgglada hus som speglar sig i havet. Där vill jag gå längs stigar mellan olivträd och ruiner, och följa kusten till de små stränderna som bara går att nå till fots eller med båt. Parga verkar ha något av det jag söker: liv, men inte stress; turism, men fortfarande själ.
Rhodos lockar mig på ett annat sätt. Det är en ö med kontraster – det medeltida och det moderna, stadens brus och landsbygdens stillhet. Jag vill vandra i bergen bakom Lindos, se hur landskapet öppnar sig mot havet, och följa gamla stigar mellan små byar där tiden verkar stå stilla. Jag vill uppleva ön bortom murarna, känna historiens tyngd men också se vardagen – marknaden, olivskörden, kvällarna på en lokal taverna.
Samos känns mer grön, mer lågmäld. Jag föreställer mig hur det doftar av pinje och fikon längs lederna. Där vill jag vandra mellan byar, kanske från Karlovassi till Vourliotes, och bo enkelt på små pensionat. Jag vill köpa vin direkt från de som odlat druvorna, och sitta på balkonger där ljudet av cikadorna nästan blir som musik. Samos verkar vara en ö för dem som inte har bråttom.
På Skiathos ser jag framför mig ett landskap av skog och hav, där stigar leder till gömda stränder. Jag vill gå hela vägen från Koukounaries till Lalaria, och stanna där det känns rätt. Kanske delta i vardagen på en liten taverna, hjälpa till att plocka grönsaker eller bara prata med någon som bott där hela sitt liv. Det är en ö jag vill uppleva med sinnena – ljuset, ljudet, smaken.
Zakynthos vill jag spara till sist. Kanske för att det känns som en sorts avslutning, en ö där man både kan vila och reflektera. Jag vill se de höga klipporna vid Navagio, men helst på avstånd, tidigt på morgonen innan turisterna kommer. Jag vill vandra i inlandet, genom byar där gamla män sitter utanför kaféerna, och se solnedgången från ett ensligt kap. Det är där jag vill stanna upp, tänka på alla platser jag passerat, och kanske känna att jag har fått en glimt av något verkligt.
Att resa så, mellan öarna, långsamt och med öppna sinnen, handlar för mig inte om att samla platser utan om att låta varje plats förändra mig lite. Jag vill resa som man andas – in, ut, vila – och låta havet visa vägen vidare.