Färre första gånger
Att uppleva något för första gången är en särskild känsla. En blandning av förväntan, nervositet och den där pirriga osäkerheten som bara infinner sig när man ger sig in i något okänt. När vi är unga är världen full av sådana upplevelser – första gången vi cyklar utan stödhjul, första skoldagen, första kyssen, första gången vi kör bil. Livet är en obruten rad av nya erfarenheter, och vi tar dem nästan för givet.
Men ju äldre man blir, desto färre blir dessa ögonblick. När man närmar sig 50 har man redan gjort så mycket. Man har älskat, rest, skaffat jobb, kanske bildat familj, sett barnen ta sina första steg och föräldrarna åldras. Man har samlat på sig en uppsjö av minnen och erfarenheter, men just det där med att göra något för allra första gången – det blir allt svårare att hitta.
Det är inte så att livet saknar förändring. Tvärtom, saker förändras ständigt, ofta i en takt som är svår att acceptera. Barnen, som en gång behövde en till allt, börjar klara sig själva. Först små steg mot självständighet – de knyter sina egna skor, cyklar iväg på egen hand, vill sova över hos en kompis. Sedan plötsligt är de tonåringar som har egna liv, egna drömmar, egna problem som de helst delar med någon annan än sina föräldrar. Och så, nästan utan att man märker hur det gick till, står man där och inser att de faktiskt inte behöver en längre på samma sätt.
Samtidigt går livet i en annan riktning för ens egna föräldrar. Där man som ung var den som behövde dem, blir rollerna nu alltmer omvända. De som en gång var ens trygga punkt börjar bli skörare, kanske mer glömska, mer beroende av hjälp. Besök som en gång var fulla av liv och energi fylls nu av tystare samtal, en oro över hur länge de kommer att finnas kvar. Det är en ny fas i livet, men det är ingen fas man längtat efter eller sett fram emot.
Det handlar inte om att livet blir tomt eller meningslöst, men det blir annorlunda. Man har redan upptäckt så mycket, gått igenom så många faser, att det känns som om det mesta redan har hänt. Det man nu upplever för första gången är ofta saker man hellre hade sluppit – första gången man hjälper en förälder att hantera en sjukdom, första gången man märker att kroppen inte längre återhämtar sig lika snabbt, första gången man känner sig äldre på riktigt. Förändringarna sker subtilt men obönhörligt, och det är lätt att känna en sorts melankoli över att det där sprudlande nya, det som en gång var så självklart, nu är så sällsynt.
Men kanske handlar det om att se på livet på ett annat sätt. Att hitta nya första gånger i det lilla. Det behöver inte vara att bestiga ett berg eller kasta sig ut med fallskärm – det kan vara att prova en ny hobby, läsa en bok av en författare man aldrig hört talas om, ta en annan väg hem än den man alltid tar. Kanske handlar det om att för första gången verkligen släppa taget om barnen och lita på att de klarar sig själva, eller att våga möta sina egna rädslor inför det som kommer. Kanske handlar det om att för första gången på länge se sig själv inte bara som en förälder, ett vuxet barn, en arbetande person, utan som en människa med en hel värld av möjligheter, även om de ser annorlunda ut nu än de gjorde förr.
För även om de stora första gångerna blir färre, så finns de fortfarande där. Det gäller bara att våga se dem, och kanske ännu mer – att våga uppskatta dem.