JPEG XL vs ProRAW på iPhone
Jag är inte en professionell fotograf, men jag är intresserad av bildkvalitet, efterbearbetning och att få ut så mycket som möjligt av kameran i min iPhone. För mig är det viktigt att förstå vilka möjligheter jag har, inte bara trycka på avtryckaren och hoppas att allt ser bra ut. Både JPEG XL och ProRAW har sina styrkor – men de passar för olika behov och situationer.
ProRAW introducerades med iPhone 12 Pro, och jag minns hur exalterad jag var när jag hörde om det. Det var som att Apple äntligen erkände att seriösa mobilfotografer ville ha mer kontroll. Med ProRAW får man det bästa av två världar: Apples bildbehandling – som Smart HDR och Deep Fusion – blandat med den flexibilitet som bara RAW-filer kan ge. Jag har använt det mycket sedan dess, särskilt i svåra ljusförhållanden eller när jag vet att jag ska redigera bilderna noggrant i efterhand. Det ger mig en 12-bitars DNG-fil som bevarar mer dynamik, färginformation och detalj i både högdagrar och skuggor. Men det kommer också med ett pris – filstorleken är rejäl, ofta uppåt 25 MB eller mer per bild.
JPEG XL kom in i bilden lite tystare. Apple nämnde det knappt, men med iOS 17 och macOS Sonoma dök stödet för JPEG XL plötsligt upp. Och vad som var ännu mer intressant: jag läste att iPhone numera använder JPEG XL-komprimering för att spara ProRAW-filer mer effektivt internt. Det väckte min nyfikenhet. Jag började undersöka vad det faktiskt betydde, och det visade sig att JPEG XL är ett väldigt modernt format, utvecklat för att ersätta traditionella JPEG, men med mycket bättre komprimering – både för förlustfri och förlustkomprimerad lagring. Det kan hantera hög dynamik, bred färgrymd och till och med animationer. För mig som bryr mig om både kvalitet och lagringsutrymme var det här spännande.
När jag började testa JPEG XL mer konkret, särskilt i kombination med ProRAW, blev det tydligt att Apple har valt att använda formatet som en effektiv behållare snarare än ett alternativ till RAW. Det vill säga, själva sensordatan i ProRAW sparas fortfarande i DNG-format, men komprimeras med JPEG XL-algoritmer under huven. Resultatet är mindre filer som ändå bevarar nästan all information jag vill ha vid efterbehandling. Jag märker inte direkt någon skillnad i bildkvalitet mellan en “vanlig” ProRAW-fil och en som använder JPEG XL-komprimering, men lagringen är märkbart effektivare – vilket är en fördel när jag tar många bilder på kort tid eller har ont om utrymme.
Det finns dock vissa skillnader i arbetsflödet. Med ProRAW har jag full frihet när jag öppnar bilder i Lightroom eller andra redigeringsappar. All information finns där, redo att manipuleras utan att tappa kvalitet. JPEG XL är däremot fortfarande lite av ett nytt format, och stödet i tredjepartsprogram är begränsat. Jag kan inte exportera till .jxl från de flesta appar, och om jag försöker öppna en JPEG XL-bild i något annat än Apples egna program kan det bli problem. Det gör att jag inte ser det som ett redigeringsformat i sig, utan mer som en smart komprimeringslösning som Apple använder bakom kulisserna.
Så vilket format föredrar jag? Det beror helt på situationen. När jag är ute och fotograferar med avsikten att redigera i efterhand – till exempel vid landskapsfotografi i svagt ljus eller porträtt där jag vill finjustera färger och kontrast – använder jag alltid ProRAW. Det ger mig maximal flexibilitet och kontroll. Men jag uppskattar att Apple använder JPEG XL internt för att göra hanteringen av dessa filer smidigare.
Samtidigt ser jag en framtid där JPEG XL kan få en större roll. Tänk om man kunde spara vanliga bilder – alltså inte RAW – i JPEG XL istället för klassisk JPEG eller HEIC? Man skulle få bättre kvalitet vid lägre filstorlek, vilket är perfekt för vardagsbilder. Om Apple tillåter oss att välja JPEG XL som exportformat i framtida versioner av iOS skulle det kunna förändra hur vi delar och sparar bilder på våra telefoner.
I dagsläget är dock ProRAW det jag aktivt väljer när jag vill ha full kontroll, medan JPEG XL är något jag uppskattar att systemet hanterar åt mig – utan att jag behöver tänka på det. Båda formaten har alltså sin plats i min iPhone, och det är faktiskt ganska imponerande hur långt mobilfoto har kommit. För bara några år sedan var det otänkbart att ens prata om RAW och avancerad bildkomprimering på en telefon. Nu är det en självklar del av min vardag.