Promenader, dagsljus och d-vitamin
Jag märker hur dagarna sakta blir längre nu. Det är fortfarande kallt, men ljuset dröjer sig kvar lite längre för varje dag som går. Den där första strimman av sol på morgonen känns nästan som en belöning efter månader av mörker och kyla. Jag har börjat längta efter mina promenader igen, de där stunderna när jag kan släppa tankarna fria och bara känna vinden mot ansiktet. Det är något särskilt med att andas in den friska luften, se solen glimta genom träden och höra ljudet av grus som knastrar under skorna.
Jag har läst om hur viktigt det är med dagsljus för att kroppen ska producera d-vitamin, särskilt här i Norden där solen ofta gömmer sig bakom molnen större delen av året. Det känns som om min kropp nästan ropar efter det, som om jag varit i dvala och sakta vaknar till liv igen. D-vitaminet, har jag förstått, påverkar inte bara skelettet utan också humöret. Kanske är det därför jag känner mig lite lättare till sinnet nu när solen visar sig oftare.
För att hjälpa kroppen på traven har jag också börjat ta d-vitamintillskott. Det känns som ett enkelt sätt att säkerställa att jag får i mig det jag behöver, särskilt under de månader när solen lyser med sin frånvaro. Jag märker faktiskt en viss skillnad, som om tröttheten inte är lika tung och humöret lite jämnare. Det är en sån liten sak, men ändå så viktigt för att hålla energin uppe när mörkret trycker på.
Jag har även testat en ljusterapilampa, i hopp om att få en dos dagsljus inomhus. Det verkade så enkelt – bara att sätta sig framför lampan en stund på morgonen. Men jag måste erkänna att jag hade svårt för det. Ljuset kändes så intensivt och jag fick nästan anstränga ögonen för att stå ut. Efter ett par försök gav jag upp. Det kanske fungerar för vissa, men för mig blev det mer av en stress än en hjälp. Jag föredrar nog det naturliga ljuset utomhus, även om det bara blir för en kort stund varje dag.
Att vara utomhus har blivit en slags rutin för mig, ett sätt att samla tankarna och få energi. Ibland går jag utan mål, bara följer stigen vart den än leder. Andra gånger har jag en podd i öronen eller en vän vid min sida. Men det är alltid ljuset som gör skillnaden. Jag märker hur ansiktet nästan instinktivt vänder sig mot solen när den tittar fram. De dagarna när molnen ligger som ett tjockt täcke över himlen kan jag känna en nästan fysisk saknad.
Jag har börjat passa på att ta mina promenader mitt på dagen, när solen står som högst och strålarna är som starkast. Även om det bara blir en kort stund känner jag mig alltid lite piggare efteråt, som om kroppen lagrar ljuset för mörkare dagar. Det är som om hela naturen börjar sträcka på sig och vakna nu, knoppar som sväller på grenarna och fåglar som hörs lite oftare.
Jag försöker påminna mig själv om att fånga de här stunderna, även när vardagen känns stressig och tiden knapp. Bara att kliva utanför dörren en stund gör skillnad. Det är lätt att bli kvar inne, särskilt när kylan biter i kinderna och soffan känns extra lockande, men jag har börjat se det som en investering i mig själv.
Så jag fortsätter att gå. Varje promenad känns som ett steg närmare våren, som om ljuset och d-vitaminet sakta men säkert fyller på det som mörkret har tagit.
Fler blogginlägg