Ska jag åka tillbaka till mysiga Samos?
Det var för tio år sedan jag satte fot på Samos för första gången. Jag minns hur hettan slog emot mig när jag klev ut från planet, en slags omfamning som doftade av timjan och salt. Redan då, på den lilla flygplatsen omgiven av olivträd och det gnistrande Egeiska havet, kände jag något särskilt. Det var som om tiden saktade ner, som om alla bekymmer löstes upp i den varma vinden som svepte genom mitt hår.
Jag hade bokat resan ganska spontant. Jag visste inte mycket om Samos, bara att ön inte var lika turisttät som några av sina grannar. Det var precis vad jag behövde då – en plats att försvinna till utan krav, där jag kunde låta dagarna flyta samman utan att hålla koll på klockan. Redan första kvällen, när jag satt på en liten taverna vid hamnen i Pythagorion och såg solen gå ner över fiskebåtarna, förstod jag att jag hade hittat rätt. Vinet smakade av mogna druvor och jorden de vuxit på, och varje tugga av den grillade bläckfisken var som en kärleksförklaring till havet. Det var som om allt på Samos, från människorna till maten och landskapet, viskade till mig att släppa taget och bara vara.
De följande dagarna fyllde jag med långa vandringar genom pinjeskogar och små byar där tiden verkade ha stannat. Jag minns särskilt en eftermiddag när jag hamnade i Manolates, en bergsby med kullerstensgränder och vitkalkade hus. Jag slog mig ner på ett kafé och beställde en frappé. Ägaren, en äldre man med väderbitet ansikte och ett leende som fick mig att känna mig som en gammal vän, slog sig ner bredvid mig och började prata. På knagglig engelska berättade han om hur hans familj bott i byn i generationer, om vinrankorna han skötte och om de heta somrarna när vinden låg stilla och allt man kunde göra var att vänta på skymningen. Det var inget märkvärdigt samtal, men jag minns hur jag kände mig märkligt hemma där, som om jag hörde dit på något sätt.
Det var kanske just den känslan som gjorde att jag blev så förtjust i Samos – att allt kändes så ärligt och okonstlat. Det fanns inget tillrättalagt, inga stora hotellkomplex eller restauranger med plastiga menyer på sex språk. Istället var det små tavernor med handskrivna menytavlor, stränder där jag kunde vara ensam i timmar och doften av rosmarin och solvarm jord som låg tung över landskapet. Kvällarna var fyllda av cikadornas sång och ljudet av vågorna som slog mot klipporna, och när jag lade mig på kvällen var det som om hela världen andades långsammare.
Nu, tio år senare, har jag börjat fundera på att återvända. Det är märkligt hur vissa platser kan sätta sig så djupt i en, som om de lämnar ett avtryck man inte riktigt blir av med. Jag undrar om Samos är sig likt. Om jag kommer att känna samma sak när jag kliver av planet och den heta vinden slår emot mig. Om tavernan i Pythagorion fortfarande ligger kvar vid hamnen och om mannen i Manolates fortfarande sköter sina vinrankor.
Det finns alltid en risk med att återvända till platser man en gång älskat. Tiden förändrar allt, även om man själv kanske inte vill inse det. Men någonstans inom mig hoppas jag att Samos har bevarat sin själ, att doften av timjan och salt fortfarande ligger tung över de torra fälten och att kvällarna fortfarande fylls av cikadornas sång. Kanske är det fåfängt att hoppas, men jag kan inte låta bli. Ibland måste man våga återvända, även om allt inte är precis som man minns det.
Fler blogginlägg