Ska man undvika att läsa om världsläget?
Jag har ofta tänkt på hur nyheter påverkar mitt mående, och det är svårt att förneka att det finns en mörk sida av att ständigt hålla sig uppdaterad. Det är som om varje nyhetsuppdatering drar med sig ett moln av oro, ilska eller maktlöshet, och ju mer jag läser, desto tyngre känns det. Det handlar inte bara om de stora katastroferna eller politiska kriserna utan också om de mindre rubrikerna, de som handlar om brott, olyckor och mänskligt lidande. Det blir till slut överväldigande, som om världen håller på att falla sönder och jag bara står där, hjälplös och passiv framför skärmen.
Jag har försökt förstå varför det blir så här. Kanske är det för att dåliga nyheter fastnar hårdare än bra. De triggar någon uråldrig del av hjärnan som är programmerad för att upptäcka hot. När jag scrollar igenom nyhetsflödet är det som om hjärnan slår larm gång på gång, utan paus för återhämtning. Men samtidigt finns det en sorts moralisk pliktkänsla i att hålla sig informerad. Det känns cyniskt att bara stänga av och låtsas som om problemen inte finns. Om jag inte vet vad som händer, hur kan jag då vara en del av lösningen? Så jag fastnar i en sorts limbo där jag varken kan sluta läsa eller göra något åt det jag läser.
Det handlar nog om balans, även om det är lättare sagt än gjort. Jag har märkt att när jag bestämmer mig för att bara kolla nyheterna en gång om dagen, mår jag bättre. Det blir hanterbart då, som om jag ger mig själv tillstånd att vara både informerad och lugn. Jag försöker också vara mer selektiv med vilka nyheter jag tar in. Det finns ju en skillnad mellan att vara informerad och att vara överbelastad. Ibland frågar jag mig själv vad jag egentligen behöver veta för att förstå världen, och vad som bara är onödigt brus. När jag lyckas hålla fast vid det, känns allt lite lättare.
Det är också viktigt att påminna sig om att medierna lever på vår uppmärksamhet. Jag vet ju att klickvänliga rubriker ofta är designade för att skapa en känsla av kris, även när det kanske inte är riktigt så illa. Det hjälper att vara medveten om det, att ta ett steg tillbaka och fråga sig om det verkligen är så akut som det verkar. Jag försöker också väga upp det negativa med nyheter som ger hopp eller inspiration, som berättar om människor som faktiskt gör skillnad. Det är lätt att glömma bort att det händer bra saker också, även om de inte alltid får lika mycket utrymme.
Jag tror att en del av problemet är att nyheter ofta saknar ett sammanhang. Man får bitar av information, frikopplade från en större berättelse, och det gör att allt känns slumpartat och okontrollerbart. När jag istället tar mig tid att läsa längre artiklar eller böcker som går på djupet, blir jag inte lika stressad. Det är som om jag kan placera in händelserna i ett större sammanhang och förstå varför saker händer, inte bara att de händer.
I slutändan handlar det nog om att acceptera att jag inte kan veta allt och att det är okej. Jag behöver inte bära hela världens problem på mina axlar. Det är svårt, för det känns ibland som att släppa taget är samma sak som att ge upp. Men kanske är det precis tvärtom. Kanske är det först när jag vågar begränsa mig som jag verkligen kan göra något meningsfullt. Och kanske handlar det också om att ha tillit till att världen kan fortsätta snurra ett tag till utan att jag övervakar varje liten katastrof.
Fler blogginlägg